Syskon och familjer i kris

 Frågan om jag kunde skriva om syskonrelationer vid föräldrars sjukdom och bortgång kom. Jag rockar loss med min egen tolkning på ämnet med ett väldigt vackert case från min egen verksamhet.

Inte alla syskonrelationer funkar så bra i kris. Jag skall berätta för dig om en situation som jag blev inkallad till, där en familj hamnat i kris på kris efter att en förälder blivit svårt sjuk.

En hel del är omgjort i texten, så det inte går att spåra vem specifikt jag berättar om. Dessutom har jag kontaktat klienten i fråga och fått godkänt på att använda hens historia.

Det var en vår får tre år sedan. En av mina klienter, sedan långt tid, kontaktade mig med ett sms. KRIS, stod det. Kan du hjälpa min familj? Eftersom jag egentligen inte arbetar med familjer så förhöll jag mig tveksam. Carina (som vi kallar min klient) och jag sammanstrålade iallafall i ett möte där hon fick berätta vad KRISEN handlade om.

Hennes pappa, familjens överhuvud hade blivit diagnostiserad med Alzheimer. Den var relativt långt framskriden och  familjen inte hade vågat konfrontera pappan/maken med sina misstankar. Under alla år hade denna man varit den som bestämde. Senare beskrev alla syskon och även mamman i familjen att de alla på ett eller annat sätt varit rädda för honom. Alla beslut ägde han rätten till. Familjens ekonomi. Barnens utbildningen. Fruns eventuella förehavanden utanför hemmet och familjens behov. Vart semestern skulle äga rum och vad man skulle göra. O.s.v. 

Det var när pappan plötsligt blev aggressiv som familjen till slut behövde samlas för att försöka lösa situationen.

Pappan hade, trots sin maktposition, aldrig varit vare sig högljudd eller fysisk. Inte heller hade han verkat bry sig om vad som egentligen hände i sin frus och sina barns liv, så länge det inte hade med hans önskningar att göra.

Han sökte aldrig upp barnen, frågade aldrig hur de hade det eller om de behövde ngt. Familjen hade lärt sig att hålla sig så långt bort som möjligt från pappan om de agerade på sätt som de trodde att han inte gillade.

Nu, i aggressiviteten sökte han upp sina barn både fysiskt och i telefon. Han kunde stövla in i sin sons hus, som låg bara 500 meter från föräldrahemmet, och skrika ut olika anklagelser. Eller så kunde han ringa sin äldsta dotter på jobbet 100 gånger under en dag. Om hon svarade var han alltid förbannad och hade olika åsikter om hennes ansvar för olika saker i hans liv som han ansåg att hon sket i.

Mellandottern, min klient, hade han på alla sätt tvingat nära sig och hon sjukt rädd för vad som skulle hända med honom om hon fjärmade sig. Hon var också rädd för vad syskonen skulle säga, för vad som skulle hända med mamman och inte minst vad pappan skulle göra.

I hela sitt liv hade hon tagit rollen som medlaren. Hon hade alltid stått sin pappa "nära". Alltså varit den av syskonen som kunde hantera honom och få honom att i någon mån finnas med i ett familjesammanhang utan att vara helt avstängd. Hon hade lagt mycket energi och fokus på det sedan hon var flicka och nu funkade det inte längre. Hon kände det som att hon kvävdes. 

När jag så småningom träffade familjen och förstod dramat de levde i nu, kunde jag snabbt se att det var detsamma som de levt i hela tiden. Skillnaden var att en av spelarna flyttat sina positioner. Pappan. Han hade istället för att styra från utsidan med passivitet, närmat sig alla familjemedlemmar med aktivitet. Agressivitet och hans förövarkaraktär hade blivit uppenbar. I och med det började "stabiliteten" i familjens omedvetet ”överenskomna drama” att skaka i grunden.

När vi träffades första gången anklagade de vuxna barnen varandra för olika saker, de skrek , bråkade och insinuerade. Hur syskongruppen var formerad sedan barndom blev ytterst tydligt. Trots att de alla var i 50-årsåldern agera de som barn i konflikten. Mamman satt tyst, med tårar i ögonen och huvudet nedsjunket mellan axlarna. 

När jag så småningom ritade upp rollspelsmodellen på whiteboarden blev det tyst och när jag drog den sista pilen tillbaka mot tryggheten utbrast mamman med hög röst; Varför har ingen berättat det här för mig tidigare!!

Mamman såg snabbt sin roll. Syskonen hade dock till en början lite svårare att erkänna sina rolltagningar och därmed sina ansvar i familjens totala drama.

Snart kom vi dock igenom och krisen visade det tydligt vem av barnen som hade tagit vilken av rollerna; offret, räddaren och förövaren. Min klient var räddaren, hennes syster hade tagit på sig offerrollen och brodern hade fick således bli förövaren. Mamman var både offer och räddare på samma gång och pappan (som inte var med på mötet) enades de alla om, var den stora förövaren i detta drama.

 När familjen började bli medvetna om sina roller och sina egna delar i detta drama kunde de sakta men säkert få ett nytt förhållningssätt dels gentemot pappan men även gentemot varandra. Jag måste säga att den här familjen hör till några av de modigaste jag mött. Det är nämligen en sak att se hur dramat slagit rot i familjen och en helt annan att göra något åt det.

Sist jag hörde ifrån dem hade pappan avlidit. Mamman träffat en ny man och syskonen kämpade alla på med att låta bli att falla in i sina roller gentemot varandra. De hade avslutat en semesterresa tillsammans med sina respektive familjer där syftet var att fira broderns 50-årsdag. Carina hade glitter i rösten när hon berättade hur ren och kärleksfull denna semester hade varit. 

Till dig som läser;

Att ta reda på och ta ansvar för att inte inlåta sig i drama ligger på vars och ens ansvar. Att kunna samtala med sina familjemedlemmar om det på ett nyfiket sätt istället för på ett anklagande eller försvarande kan göra stor skillnad.

I vissa familjer går det inte. Det är då det blir extra viktigt att ta stöd av andra för att avidentifiera sig som en del av ett onödigt drama och steg för steg sätta sig fri.

Med fokus på att upptäcka och vakna från draman kommer livet att ge plats för så mycket härligheter att det inte längre känns intressant eller nödvändigt att försvara sig, förklara sig eller attackera någon.

  • Hur är det i ditt liv?
  • Är där drama?
  • Är där återkommande konflikter som inte kan lösas eller användas till transformation?
  • Är där fokus på jämförelse eller dömande?
  • Anpassar du dig?
  • Manipulerar du?
  • Om ja, kan du släppa din roll som offer/räddare/förövare?
  • Kan du känna att du är trygg, att allt är väl och att inget blir bättre om du fokusera på att få andras bekräftelse?

Dela gärna med dig av dina reflektioner!

Helena

Close

GRATIS VÄGLEDNING

Få personlig vägledning från Helena med tips på steg för din fortsatta personliga utveckling.

Personlig vägledning
Close

50% Complete

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.