Vänskap - kan man lita på den?

Jag fick ett meddelande som jag tycker är väldigt intressant. Läs ”Annas” (fingerat namn) meddelande, känn efter och fundera lite innan du går vidare och läser mitt svar.

”Hej Helena!

Ja vart ska jag börja... Min erfarenhet är att jag vid varje nytt större steg i livet; turbulent skilsmässa, strax därefter ny kärleksrelation och nu senast när jag valde att lämna den arbetsplats där jag jobbat i drygt 17 år, så har det alltid prövat mina kompisrelationer.

Konkret så har dom försvunnit längs vägen.

Jag kan inte riktigt förklara det men det är som att trots att jag inte krävt eller förväntat mig någonting speciellt av de kompisar jag vid tillfället haft, utan snarare varit väldigt mån om dem och aldrig någonsin lagt hela fokusen på mig själv oavsett situation, så är det som att min beslutsamhet, inre trygghet och tillit till mig själv liksom skrämmer bort dom.

Avsaknaden av kompisar är egentligen ingenting som direkt tär på mig, jag försöker nog mest tänka att jag inte funnit de rätta ännu. Men samtligt tycker jag att det är lite sorgligt och funderar emellanåt på anledningar varför och hur jag eventuellt skulle kunna hantera eller bemöta personerna annorlunda.

Och här tror jag att du har många kloka tankar, och kanske har du hört det här från andra klienter och kan urskilja något mönster.”

Bästa Anna.

Mina tankar går snabbt till den delen av ditt meddelande där du skriver om din omsorg om andra, där ditt fokus verkar ligga på att inte belasta dem. Är det din beslutsamhet och trygghet som skrämmer dem eller är det att du inte ”förväntar” dig ngt från dem tillbaka till dig? När jag läser får jag känslan att du omedvetet gör valet att klara dig själv och inte belasta ngn med ditt. Eftersom jag inte kan fråga dig så kan jag inte heller få svar på den idén. Jag väljer dock att fortsätta på det spåret.

Vanligtvis är det dock dem som inte ”förväntar sig” att andra skulle bry sig om dem, som blir ensamma. Som kanske blir dem som andra blir besvikna på eller rädda för eller kanske hänger runt så länge de får det de behöver etc.. Som om och om igen känner sig ensamma och i vissa fall även oviktiga.

Den rolltagning  dessa individer gjort som barn brukar oftast vara Räddaren, Medlaren, Den duktiga, Den starka, Dugliga, Effektiva. Den som (ibland omedvetet) längtar efter närhet men inte kan ta emot den eller känner igen den när den kommer. Inte helt ovanligt är att denna person i sin anknytning är undvikande eller ambivalent. Man ger men kan inte riktigt lita på att vara värd andras omsorg.

En del kan känna sig obekväma med för mycket närhet, vill kanske vara ”den som ger” eller ”den som kan” och på olika sätt slår man sedan bort närheten eller kan inte ens odla den om det skulle finnas möjlighet. Man kan till och med känna det som att man inte behöver andras närhet eller omsorg när den väl kommer.

Vilken position i familjen tog du Anna? Vad kände du att du kunde få ditt berättigande genom? Känner du igen dig i ovanstående anknytningsmodell och beskrivningar? Vad av dina erfarenheter bygger faktiskt på att du inte kan (har lärt dig som barn) odla nära och tillitsfulla relationer där båda personer ger lika mycket och där du kan ”förvänta” dig att få det du behöver utan att först behöva ge eller prestera.

Helen LaKelly Hunt & Harville Hendrix grundare till Imago-terapin, påvisar att den största anledningen till skilsmässor och konflikter i relationer inte är förmågan att ge kärlek utan snarare förmågan att ta emot den. En skilsmässa mellan ett kärlekspar eller vänner är i detta fall inte någon skillnad.

I vissa fall kan dock en relation pågå i många år trots att en part spelar rollen som den som räddar och fixar och den andre är den som tar emot och behöver. Så länge båda parter är överens om fördelningen kan relationen pågå. Att den inte är balanserad då det gäller båda parters sanna behov spelar ingen roll förrätten ena parten tröttnar eller inte längre kan ge samma, av någon anledning. Då blir konflikterna och missnöjet ofta uppenbart.

Tillbaka till dig Anna; Om du tittar på din anknytningsmodell, din rolltagning och din idé om vem du bör vara i relation till andra så misstänker jag att du kan känna igen dig någonstans i den här texten. Ta de strofer som slår an en sträng i dig. Titta djupare på dem över tid och fördjupa samtidigt relationen med den del av dig som blir ensam. Vad vill ”hon”, vad behöver ”hon” och hur skall du hjälpa ”henne” att bygga vänskapsrelationer (kärleksrelationer??) som är ”jämställda” i framtiden? Är du bekvämt med äkta närhet, där även du är den som behöver och kanske får vara svag emellanåt? Vad kan hända i ditt liv om du vågar lita på att det finns andra som är intresserade av att du har det bra och känner dig trygg?

För dig som läser, känner du igen dig någonstans i texten, följ rådet jag gav till Anna ovan och se om de relationer du har på ngt sätt kommer att förändras när det blir viktigt för dig att båda parter har lika stor del, lika stort ansvar och lika stort behov av en relation som är öppen och jämställd.

Ha en fin dag,

Helena

Close

50% Complete

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.