GAMLA MINNEN FRIGÖRS

Det orangea kvällsljuset flödade in på den tomma gamla karmstolen. Hon satt stilla och lät ljuset och stolens dyna vara hennes enda fokus. Frågan terapeuten hade ställt henne var så enkel men hon kunde inte hitta något svar.

Terapeuten hade frågat om hon vill kontemplera frågan en stund i ensamhet och hon hade känt ett starkt ja forma sig inom henne. Hon hade fått ett skrivblock och en penna placerat på bordet framför sig innan terapeuten lämnade rummet med orden; jag är tillbaka om tio minuter. Vill du ha kortare tid så sitter jag precis utanför dörren och väntar.

Inga tankar, eller jo massor av andra tankar om hur värdelös hon var och hur annorlunda det hade varit att träffa terapeuten än vad hon hade trott. Hon ville ju bara få veta vad hon skulle göra och nu hade allt det blivit ställt på sin spets, när terapeuten hade sagt; jag förstår att du vill ha vägledning men du kommer inte att få det av mig nu. Min uppgift här idag är att hjälpa dig att hitta den där lilla rösten inom dig själv så att du kan börja ta dina egna beslut.

Hon stod inte ut med sig själv men tänkte iallafall sitta av de tio minuterna. Ljuset var intressant nog och mönstret på stolens dyna fångade hennes intresse. Vad var det egentligen för mönster? Hon reste på sig och gick fram till det och lät fingrarna vandra längst med strukturerna. Det var ett gammalt delvis nött tyg med elefanter, blommor och gröna blad. Något inom henne hände. Ett minne ville komma fram men hennes hjärta slog så hårt att hon genast backade tillbaka till soffan hon suttit i innan. Vad var det, tänkte hon. Hjälp.

Pappret och pennan kändes motigt men hon beslutade sig iallafall för att använda det. Hon skrev sitt namn flera gånger och vips kom den där känslan igen. Nu ville hon inte vara själv mer och valde att öppna dörren trots att hennes tankar sa till henne att hon både var fånig och barnslig.

- Skulle du vilja komma in igen, frågade hon med en svag röst

- Självklart!

Terapeuten reste sig genast upp och följde med in i rummet.

- Så hur gick det? Fick du något svar på min fråga?

- Nej men det hände ett par osköna saker som jag ville fråga dig om.

- Berätta!

- Okey, när jag tittar på mönstret på den där stolen så känner jag obehag och när jag började skriva på det där pappret så kände jag samma sak.

- Vad var det du kände, kan du återkalla det?

- Ett starkt obehag bara..som att jag helst hade velat vara någon annan stans. Hennes röst var svag och liten.

- Hur känner du dig nu, frågade terapeuten?

- Som ett litet barn faktiskt, som har gjort något fel.

- Är den här känslan bekant för dig?

- Ja nu när du frågar så kan jag definitivt svara ja, det händer jätteofta. Vad konstigt att jag aldrig har tänkt på det innan…hennes röst lät drömmande när hon sa den sista meningen.

- Så hur känns det i dig?

Hon ryckte till, som om hon var långt borta.

- Hur menar du, frågade hon.

- I din kropp just nu, hur känns det?

- Konstigt, som att jag minns något som jag inte kan sätta ord på.

- Får jag fråga om det kanske kan vara kopplat till att vara ensam i ett obekant rum eller om det är kopplat till något föremål här inne?

- Oj. Jag vet! Till att vara ensam i ett obekant rum. Jag minns när jag kom till min farmor och farfar för första gången. Ja min pappa och mamma var ju inte ihop och min farmor och farfar hade jag aldrig träffat innan. Så när vi var på pappas begravning så blev vi bjudna hem till dom för första gången. Jag minns att min mamma var väldigt upprörd men att farmor fick henne att lugna ned sig…iallafall så minns jag att jag av någon anledning var ensam på min farfars kontor..eller nåt. Och..nej jag vet inget mer…hon började gråta.

- Vad känner du nu, frågade terapeuter stillsamt?

- Att jag är rädd…vet inte varför men fy vad läskigt det känns..

- Var i kroppen sitter det?

- I magen…i hela magen…upp mot halsen…vad gjorde jag där ensam?

- Ja vad gjorde du där ensam? Minns du?

Hon var tyst en lång stund med blickan riktad i fjärran och sedan ryckte hon till och sa;

- Hjälp, jag minns. Mamma lämnade mig där…eller nåt? Jag fick iallafall inte komma med mamma hem. Hon grät vet jag och farfar blev arg eftersom jag skrek efter henne och ville komma upp i hennes famn så han tog tag i mina arm hårt och slängde in mig i rummet…och jag tror att han låste dörren..iallafall minns jag att han var väldigt arg både på mig och mamma…oj vad konstigt, varför kommer jag inte ihåg det här förrän nu?..vet du det?

- Ibland kan minnen väckas av något sinnesintryck eller en otrygg situation..kanske kände du igen känslan när jag lämnade dig…och kanske finns det något med den där stolen eller ljuset här inne som är liknade som där och då.

- Ja jag minns, han satte mig hårt ned i en sån här typ av stol..och jag vågade inte lämna den. Jag minns att han drog med fingrarna på tyget för att stå ut.

- Så vad händer med dig nu när du berättar det här?

- Alltså så konstigt, jag känner mig lugnare än jag någonsin har gjort.

- Det är bra. Då har vi kanske öppnat dörren till något som legat undangömt för länge. Jag har en fråga till, till dig, skulle du vilja ha den?

- Ja gärna, svarade hon med en lätt röst, väldigt gärna..jag känner mig så enormt nyfiken nu.

- Vad bra sa, terapeuten och log, så berätta för mig vad du längtar efter.

Hon skrattade till och lutade sig tillbaka innan hon svarade med en lätt röst.

- Det är ju samma fråga som jag inte kunde svara på förut..så intressant, nu kan jag svara och det är massor av saker som kommer.

- Bara säg dom allesammans, bara ut med det.

- Jag längtar efter att få känna mig så här lätt hela tiden, jag längtar efter nya vänner, efter att resa och att få göra roliga saker..mitt liv är så trist..oops inte så att jag är otacksam men jag har på riktigt ett ganska trist liv…samma jämt..och min man, herregud vilken tråkmåns..hjälp..det kan jag ju inte säga..men jo jag säger det ändå..jag vill inte bo i den där trista villan och gå på en massa trista parmiddagar…det är så intellektuellt…jag vill lära mig att måla och har alltid längtat efter att vandra i fjällen…eller vänta..jag vill för tusan bo i fjällen..i en timmerkoja…hon började skratta högt och skakade på huvudet…hjälp vad händer..

Terapeuten satt stilla och lyssnade. Log och avvaktade. Hon visste att något stort hade hänt. Men hon visste också att när en sådan här dörr hade öppnats så behövde man vara varsam och ha tålamod. Terapeuten nickade och inte förrän hon hade pratat klart och tittade uppmärksamt mot terapeutens håll responderade hon med ord.

- Något stort har hänt med dig, och vi skall vara väldigt tacksamma. Nu behöver vi ta hand om det här på ett varsamt sätt så du inte blir överväldigad när du kommer tillbaka till det liv du byggt upp under många år. Så min fråga nu är vad du tänker om det?

- Oj, jo jag fattar verkligen..men helst vill jag skilja mig och flytta direkt. Hon skrattade högt men snart kom även tårar när hon insåg vad hon just sagt.

- Hjälper du mig, frågade hon tyst och torkade tårarna.

- Självklart! Du kan vara helt trygg med det.

- Tack, hon lutade sig tillbaka med en suck.

Innan hon gick hem fick hon tre uppgifter med sig:

1. Att några gånger varje dag stämma av hur hon kände i sin kropp och samtidigt undersöka om det fanns några uppenbara tankar kopplade till den känslan.
2. Att prata med sin mamma om vad som hänt omkring hennes pappas bortgång.
3. Att höra av sig till terapeut med ett sms om starka känslor av övergivenhet eller rädsla kom över henne.

Samarbetet mellan dem båda pågick intensivt underlång tid. Uppgifterna blev mer och mer inriktade på att bitvis hantera alla omedvetna präglingar som var kopplade till hennes ganska struliga uppväxt.

När hon blev medveten om hur den gjort henne uppkopplad på att vara vaksam och att hålla alla andra lugna så kunde hon äntligen börja arbeta med den del av henne som låg mer eller mindre gömd under detta. Hon hittade en äventyrlig och skämtsam energi som gjorde hennes vardag enklare. Innan hade det handlat om alla andra, nu handlade det om att verkligen få fatt i sina egna behov och att testa olika drömmar.

Ofta kom hon till terapeuten med ett stort leende på läpparna medans hon emellanåt kom med en tyngre energi eftersom hon hade stött på minnen och präglingar av skam och lågt självvärde. I takt med att hon omfamna och därmed accepterade alla olika delar av sig själv så kom hon att hitta en betydligt lugnare och mer stabil energi.

Två år efter deras första möte satt de två i ett samtal. Hennes ögon strålade när hon lämnade över påsen med bakverk. Terapeuten öppnade genast påsen, tog upp en bulle, tog en tugga och stönade; oh så god..wow! De båda såg på varandra och den värme som vuxit fram mellan dem båda var uppenbar.

- Jag minns när jag gick hem från dig efter vårt första möte, sa hon med styrka i rösten. Jag ville bara gå hem till min man och be om skilsmässa. Vilken tur att jag inte gjorde det.

- Ja du var verkligen i ett kraftig frigörelsemoment där och då. Det kan bli så men som jag sa till dig då, gör inga stora förändringar förrän du landat..som jag säger jag till alla som hamnar där. Det brukar nämligen inte bli så bra om man far iväg och avslutar allt.

- Att börja undersöka mig själv var så spännande, som den bästa deckare. Ett tag trodde jag kanske att jag blivit utsatt för något övergrepp…känslan var så stark ju. Men när jag sen fick klarhet i hela historien från mamma så landade allt.

- Säg mig, sa terapeuten, när var det du insåg att du ville öppna en restaurang..jag tror aldrig att vi pratade om det under hela tiden.

- Det bara kom liksom..jo jag vet, det var när min man och jag hade förnyat våra löften och jag frågade honom var han längtade mest efter att åka på vår ”bröllopsresa”..han svarade att han bara ville ha inspiration..jag blev så inspirerad av det så jag sa att jag ville åka till Italien och äta…du vet, min pappa var kock..det har jag nog inte heller berättat. Och min farfar drev krogar..ja så jag har det nog i blodet, även fast jag aldrig kände någon av dem.