PRESTATION OCH AVSTÄNGDA KÄNSLOR

- Jag kan inte måla, det är ingen idé att ens försöka. Hennes röst hade ett starkt eftertryck som för att verkligen söka övertyga terapeuten om att hennes förslag var riktigt fel.

- Jaså, vad grundar du det uttalandet på, terapeuten såg allvarlig ut men hade om man tittade lite mer noga ett varmt litet leende på gång.

- Jag har aldrig kunnat och kommer heller aldrig att kunna..förresten så tycker jag inte om det heller. Har liksom aldrig fattat grejen med att kladda en massa fult på ett papper...varför ens försöka..eller som min teckningslärare sa; du slipper den här övningen för du har verkligen ingen talang...det var liksom min brorsa som kunde måla..han var väldigt duktig...och jag, jag var bäst i skolan, fick alltid bättre betyg och sånt..ja så så är det nog, han fick talangen att måla och teckna och jag att prestera...

Det fick bli tyst i rummet efter hennes svar. Terapeuten satt helt lugn och lyssnade på tystnaden efter. Tystnaden fick stanna kvar i kanske en halv minut.

- Varför säger du inget, frågade klienten något osäkert.

- Jag ville inget säga eftersom jag tänkte att du kanske hade mer som ville ut.  Vad hände i dig när det blev tyst?

- Det kändes som du inte brydde dig om svaret på din fråga..så jag blev först nervös, sen lite arg...men sen gav jag typ upp och frågade.

- Så hur känner du nu, när jag sa att jag tänkte att du skulle få prata färdigt?

- Som att jag kanske hade något mer att säga egentligen..hade jag det?

- Vet inte men det lät nästan så..du var så dröjande i det sista du sa, så min känsla var att det hände något inom dig..gjorde de det, något som du aldrig sade högt?

Hon var tyst en stund, blundande och sa sedan:

- Ja det var det faktiskt...det handlar om min familj typ...alltså om min bror och mig och hur olika det var för oss..skall jag berätta eller?

- Ja väldigt gärna, svarade terapeuten och lade handen på sitt hjärta.

- Pappa var väldigt sträng och mamma gjorde alltid som han sa, när han var hemma vill säga. Han var ofta på jobbet och reste en hel del så vi var ensamma väldigt ofta mamma, brorsan och jag...men mamma var inte samma som när pappa var hemma...eller vad skall man säga..pappa var sträng och mamma var svag. ungefär så. Brorsan var som mamma mer och jag fick liksom bli som pappa för att väga upp..eller nåt...eller jag vet inte..låter det klokt eller?

- Jag uppfattar det som att du kanske för första gången sätter ord på det, stämmer det?

- Helt rätt, jag har nästan aldrig tänkt på det heller...annat än när jag träffar min familj...alltså det är inte så bekvämt där.

- Det låter som det varit otryggt och kanske orättvist på något sätt, stämmer något av det?

- Jag tyckte inte att det var otryggt när jag växte upp, iallafall tänkte jag aldrig på det..och orättvist tänkte jag nog inte heller men det kanske var det...var det, vet du?

- Nej jag vet inte men vi kan börja undersöka det. Hur är dina relationerna med familjen idag?

- Mamma har lite problem med depression och hon dricker lite för mycket vin om jag skall vara ärlig..tycker det är skitjobbigt men jag säger aldrig något..tänker mest på att berätta saker så hon skall bli stolt och glad...pappa träffar jag bara när vi ses kring högtider, vi pratar inte egentligen..han mest frågar hur det går på jobbet och vill veta om jag håller min karriär igång..och brorsan, han är spelmissbrukare och har varit på behandling nyligen så just nu är han väl rätt okey men jag sköter hans ekonomi och sånt...han klarar inte det själv..

- Det låter verkligen som din familj inte mår så bra, håller du med?

- Egentligen vill jag inte det men när jag berättar för dig så inser jag vilken bunt loosers vi är.

- Varför är ni loosers menar du?

- Ja alla är ju knäppa på något vis.

- Jaha, okey, även du då? Terapeuten såg frågande ut?

- Ja det är jag väl, annars skulle jag inte sitta här väl.

- Jag tror att din familj är som den är på grund av vad som hänt. Det är förmodligen inget större fel på någon av er familjemedlemmar om det gick att skala av era roller och strategiska beteenden för en stund. Hänger du med mig?

- Kanske..kanske inte, men jag gillar det du säger. Kan du säga mer?

- Absolut. Men jag vill fokusera på dig först, när vi ser dina roller och strategier så kan vi börja skala av dem som inte funkar för att du skall må bra och känna dig friare. Till exempel så påstår jag att din idé om att du inte kan måla ingår i den roll du tog under uppväxten. Vad tänker du om det?

- Skönt, det känns skönt...att slippa tänka på dem hela tiden..och lite skamfyllt att bara fokusera på mig.

Kunde tänka mig att du skulle säga något sådant. Men du vet, du behöver inte skämmas här. Vi är ju här tillsammans för just din skull, för att du sökt mig eftersom du inte mår så bra..eller som du sa från början; eftersom du inte har någon riktig livslust längre. 

Samtalet böljade fram och tillbaka kring klientens roller och snart var de överens om att den anpassning hon gjort på grund av familjekonstellationen handlade om att prestera så att pappa blev glad, lämna över vissa områden till brorsan att glänsa på och att hjälpa mamman så hon inte var så ledsen. Terapeuten bad henne att undersöka begreppet medberoende som en första uppgift för att se om hon kände igen sig i något av det som beskrevs. Hon bad klienten att också föra en kort känslodagbok för att kunna titta närmare på hur hon hanterade sina känslor.

Två veckor senare möttes dem igen. Klienten hade med sig sina anteckningar och bläddrade några sidor fram, när terapeuten bad henne berätta hur uppgifterna hade gått.

- Det har varit superspännande faktiskt. Jag är klart medberoende med familjen och jag inser att jag lägger locket på nästan alla mina känslor. Oavsett om jag är glad eller arg, ledsen eller låg så drar jag ned volymen på känslorna. Ingen kan nog se på mig vad som händer inuti..jag märkte att på jobbet blir folk typ rädda för mig. En av mina kollegor skakade till och med på händerna när hon lämnade över en uppgift som jag bett henne att göra. Det är nästan ingen som småpratar med mig..allt på jobbet handlar bara om jobbet. Och vet du, jag tycker verkligen inte om att leva genom någon av dessa roller...jag fattar varför jag inte har någon livslust, mitt liv är så trist.

- Oj vilka fynd, svarade terapeuten när tystnaden fått ligga emellan dem en stund. Väldigt stora skulle jag säga. Har du någon ide om vad du behöver göra åt det du insett?

- Japp, jag anmälde mig till en målarkurs innan jag gick in hit. Jag skall börja i den andra ändan tänkte jag...göra sånt som jag inte vågat..skall börja rida också, min bästa kompis har islänningar så vi har bestämt att jag skall komma ut till henne en dag i veckan så kan vi rida ut tillsammans. 

- Wow, det var stora steg. Var försiktig och uppmärksam bara, så du kan ta tillvara på allt som kommer att hända med dig. Mitt förslag är att du lägger till en daglig reflektion varje kväll, innan du släcker lampan. Skriv upp sånt som sticker ut från det vanliga, lite avstängda och medberoendet, sånt som känns..åt båda hållen. Notera vad som sticker ut och vad du kände. Förstår du?

- Jag tror det. Allt som inte är som vanligt menar du, alla starka känslor alltså..och sen om jag slutar vara medberoende..är det så?

- Det stämmer precis. En varning bara, min känsla är att du skulle kunna göra även dessa ny aktiviteter till en prestation, så därför behöver du vara mera nära dig själv för att "höra" vad som händer med dig. Du skulle kunna båda rida och måla utan att märka av vad som händer inuti dig själv. Så mitt viktigaste medskick är att du också skall försöka att dra ned ditt tempo en aning, det är först då du verkligen kommer att kunna notera vad som händer inuti dig. För visst är du en snabb tjej?!

Hon skrattade och svarade lite förvånat:

- Hur visste du det?

- Jag får bara den typen av återkopplingar mellan de två första mötena av högpresterande kvinnor..och dem brukar alla vara extremt snabba. Hur känns det?

Hon skrattade igen och sa med eftertryck:

-Busted!

Några veckor senare fick terapeuten ett mejl från sin klient som löd såhär:

Hej x!

Jag behöver flytta på vår nästa tid. Kom med på den där målarkursen som du tipsade om. Den var egentligen full men jag fick en "sista minuten"-möjlighet då en sen avbokning dök upp. Kunde inte låta bli. 

Bästa hälsningar,

x

 

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända