VAD BEHÖVER DU FÖR ATT DU SKALL MÅ BRA

Hon log varmt mot terapeuten och sa med behagfull röst;

- Äntligen får jag träffa dig!

- Välkommen, sa terapeuten och lade handen på sitt hjärta, slå dig ned.

- Tack, hon tittade sig omkring och valde den stora rosa fåtöljen, så vackert du har det här.

- Tack, svarade terapeuten och fortsätte, jag vet att du väntat länge på den här tiden och säkerligen vill sätta igång med ditt ärende direkt. Vill du berätta vad det var som gjorde att du sökte mig och var beredd att vänta så länge på den här tiden?

-Alltså alla, verkligen alla i mitt umgänge pratar om dig. Du har nog alla min vänner och ovänner som klienter tror jag..och det var just ovännerna som fick mig att söka dig.

- Det låter ju väldigt intressant, vill du dela varför?

- Jomen det var ju så att vi tillhörde ett väldigt stort gäng. Från början var det skidåkningen som var den gemensamma nämnaren, vi brukade åka minst två gånger varje säsong till Alperna och flera gånger till Åre och Sälen..ja flera av oss har ännu hus där…men ja, vi hade väl våra dispyter såklart men det funkade väldigt bra med de flesta…men så för några år sedan var det flera av mina vänner som började kritisera mig…alltså det var superjobbigt för dom sa saker som jag absolut inte kände igen mig i…dom tyckte att jag var kontrollerande och kritisk…ja typ så för att göra en jobbig historia kort.

- Okey, men vad i det dom sa var värst för dig? Var det innehållet i det dom sa eller att dom valde att kritiserade dig över lag?

- Oj…att jag blev kritiserad..jag hade aldrig hört något sånt innan…alla hade liksom verkat gilla att jag tog tag i saker och ting…det var så konstigt..och jag misstänkte att dom hade pratat bakom min rygg också eftersom det var flera stycken nästan samtidigt som valde att kritisera mig.

- Jag kan förstå att det var svårt att hantera eftersom du inte hade märkt av något innan…eller hade du det, om du tänker efter? Var det någon innan som sagt något om kontroll eller kritik?

Hon blev tyst och flyttade sig i fåtöljen…titta ned på sina händer och se till slut;

- Näe…iallafall ingen av dom som blev mina ovänner…

- Så du har fått höra det innan?

- Ja…mina pojkvänner har alltid sagt det…men dom har ju varit så jäkla loja…typ jag har varit deras morsa…jag hatar det verkligen…

- Så det där med att ta ansvar för andra, känner du igen dig i att du gör det?

- Ja verkligen, folk är ju så tafatta…det blir liksom inget gjort om inte jag tar tag i det, hon suckade och sa, det är ju helt sjukt att alla oföretagsamma, ansvarslösa människor samlas kring mig…vad är problemet, kan dom inte bara låta mig vara i fred…

- Ja vad kan det vara som gör att den typen av människor finns runt dig? Har du några funderingar?

- Nej egentligen inte, det känns som hela världen är full av latmaskar och att alla samlas kring mig för att få hjälp…

- Så hur var det när du växte upp? Hemma alltså? Hur var dina föräldrar och syskon? Hur fungerade er familjedynamik?

- Pappa var aldrig hemma men när han var det var han alltid full…och skrek på oss för att vi var så värdelösa och att han borde byta ut oss….vilket han gjorde sen också…men inte förrän jag flyttat hemifrån. Mamma sörjer ännu…vilket är helt sjukt för han var ju dum i hela huvudet…sorry men det är sant..och mamma borde vara glad…på riktigt, vilken sjuk människa…och hon bara sitter där, 15 år senare och sörjer…tror faktiskt att hon har börjat dricka för mycket också…hon är ju pensionär nu och har knappt några vänner…jag försöker få henne att ta sitt ansvar men hon bara sitter där och blir fetare och fetare…jag hatar det….

- Kan jag stoppa dig en stund?

- Ja…absolut…sorry jag tog för stor plats…

- Nej verkligen inte, men jag undrar hur du känner dig nu när du berättar det här för mig?

- Jag är arg…och ledsen…och ja faktiskt sjukt stressad…hela min kropp känns som den behöver springa härifrån och typ ordna upp allt…

- Känner du igen den här känslan?’

- Men jaaaa, det är typ så det känns jämt runt alla oföretagsamma personer…och sen får man skit för det…att man försöker få någon ordning på folk…dom borde fan vara tacksamma…alltså förlåt att jag svär men jag är så arg nu…

- Jag tycker det är bra att du kan lätta på trycket…du behöver inte stoppa dig här..så varför är du arg tror du?

- Min jävla pappa och mamma…för att inte tala om syrran…dom är som stora feta dörrstoppar…nej som såna där betongsuggor som spärrar av gångvägarna från bilar du vet…jag är så arg på att dom inte tar tag i sina liv…och dom där så kallade vännerna som jag hjälpt i så många år med allt från barnpassning till flyttar och resebokningar…det är alltid jag som ordnar allt…

- Det låter som att du är van att ta ett stort ansvar för andra, sa terapeuten lugnt, vad händer i dig när jag säger det?

Hon blev tyst…ögonen tårades…hon sänkte sina axlar och gav ifrån sig en djup suck, innan hon sa;

- Det är exakt så det är.

- Vill du fortsätta att göra det?

- Nej, verkligen inte. Jag ville aldrig göra det från början, det bara blev så…

- Jag förstår det, din berättelse vittnar om att det nog började väldigt tidigt i ditt liv..den här rolltagningen. Du ser det här sättet som du identifierar dig med var nog från början din livlina. Vad händer i dig när jag säger det så, stämmer det?

- Alltså det känns bara skönt. Det är sant, jag känner att du har helt rätt. Kan du hjälpa mig?

- Vad fint att du känner igen dig. Min intention är att vi tillsammans skall hjälpa dig att hitta ett annat sätt, ett som passar dig bättre och som göra att du inte längre behöver känna dig omringad av människor som behöver dig. Vad sägs om det?

- Ja, ja, jaaa det vill jag verkligen. Tillsammans…vad fint, det vill jag gärna. Men var börjar vi? Det känns som en jäkla soppa alltihopa.

- Lämna över vad och hur till mig, så får du ta ansvar för genomförandet och reflektionerna. När du kommer tillbaka till mig så får du berätta hur du upplevt uppgifterna du fått av mig, så vaggar vi oss successivt framåt mot din frihet.

Terapeuten släppte ifrån sig ett litet skratt och titta på henne med lysande ögon. Hon svarade tillbaka med ett liknande skratt och sen sa hon;

- Herregud så skönt det känns i mig nu.

- Det låter fint. Är du redo för din första uppgift?

- Absolut!

Terapeuten berättade om ordet medberoende och vad det var. Hur det inte enbart handlade om de anhöriga runt en missbrukare utan om en person som var känslig för andra människors sinnesstämningar, gav sig själv tolkningsfriheten och sedan även uppgiften att rätta till det…eftersom det var så jobbigt i den medberoende själv att leva när andra inte gjorde det som den medberoende ansåg vara det rätta.

- Du pratar ju exakt om mig, inflikade hon snabbt, det är verkligen jag! Herregud, jag nosar till mig hur en annan människa känner sig och sedan ser jag till att ordna upp det så dem mår bra igen…fast det räcker ju inte särskilt länge, för snart är dom tillbaka igen i sina osköna känslor och lägger över dem på mig…

- Du ser att det är du som tolkar och tar över deras ansvar utan att dem egentligen ber dig om det va?

- Fan också, svarade hon och skrattade till, du har helt rätt. Så hur kan jag sluta med det?

- Du skall inte börja med att sluta med det, du skall börja med att ta reda på fakta först. För med den så vet du exakt vad det är du gör som skadar dig själv och exakt vad det är du behöver transformera. När det är klart så kommer det svåra jobbet, att börja göra annorlunda, fast hela din kropp skriker på dig att göra som vanligt. Hur känns det?

- Bra, bara bra, sa hon och log, jag är redo!

 

Med sig hem fick hon i uppgift att:

1. Försöka mejsla ut sitt eget specifika medberoende dels genom att googla orden: Codependecy, Counterdependecy och medberoende. Välja från alla de olika sajter och texter det hon kände igen sig i och lämna det andra åt sidan.
2. Nästa uppgift var att börja notera under dagarna när hon kände den där drivkraften att ta över någon annans ansvar och att på kvällen skriva ned de situationerna och svara på frågorna:

• Vad händer?
• Vad triggar dig?
• Vilka är med i situationen?
• Vad känner du?
• Vad tänker du?
• Vad gör du?
• Vad vill du skall hända?

Nästa gång dem sågs öppnade hon med orden;

- Herregud jag är så sjukt medberoende att jag är mörkrädd. Jag har visserligen skrattat åt mig själv flera gånger men också gråtit och varit förbannad på mig själv..men visst sa du att vi skulle hjälpas åt?

- Självklart! Vi är ett team nu du och jag, svarade terapeuten med ett skratt, bra jobbat! Låt oss se vad du har med dig.

                                                - o -

Hon stod i väntrummet och beundrade en målning. Det hade gått nästan ett år sedan dem hade träffats för första gången, hon och terapeuten. Hon hade arbetat hårt för sin nuvarande livssituation. Om någon frågade hur hon gjort så skrattade hon och sa "Kämpat emot min värste fiende...mitt ego...och insett att det bara var en liten väldig rädd del av mig själv som behövde en massa uppmärksamhet och kärlek"

- Hej, välkommen!

- Hej, tack! Som jag längtat efter idag.

- Kom in och berätta, jag är väldigt nyfiken.

Samtalen den emellan handlade nu nästen enbart om alla succéer hon upplevde i sitt liv. Hon hade blivit vän med sina ovänner igen och avsagt sig fler av de relationer hon tidigare känt sig tyngd av. Hon strålade och hade så mycket kraftfull energi att hon helt kändes som en annan människa. Det var vackert att se och vilsamt, tänkte terapeuten innan hon stängde dörren om dem.