Hon satt längst fram på stolen och flipprade på sin telefon. När terapeuten kom ut i väntrummet tittade hon upp hastigt och log ett stort och lite osäkert leende.

- Välkommen in, sa terapeuten och visade med handen vägen in i terapirummet.

- Tack svarade hon samtidigt som hon snabbt reste sig upp.

Väskan med allt innehåll for ut på golvet. Hon svor till och tittade sedan snabbt upp och sa:

- Åh förlåt, jag är så klantig jämt.

- Ingen fara, ta det bara lugnt…jag går in och sätter mig så länge, så kan du plocka upp i lugn och ro.

Hon svor tyst och i hennes huvud gick nedlåtande tankar om henne själv. Dessa tankar höll på att äta upp henne och var orsaken till att hon sökt en terapeut. Flera av hennes vänner hade rekommenderat just den här terapeuten. Eftersom hon själv kände hur bortkommen och utanför hon numera kände sig i sitt eget bästisgäng hade hon inget val. Det var inte så enkelt för henne eftersom hon alltid hade varit den duktiga, den som alla andra alltid hade gått till för att få hjälp och råd. Men det fick bära och brista för hon ville inte bli ensam.

- Varsågod och sitt, sa terapeuten med varm röst och ännu en svepande gest mot den sköna fåtöljen. Hur känner du dig?

- Åh, tack…Bra..eller vänta..hm väldigt nervös faktiskt…och dum..korkad..löjlig…eller ja som en idiot..eh sorry, det var inte meningen att kasta allt över dig på en gång. Hon satt precis som på stolen i väntrummet, längst fram i fåtöljen och tittade med en urskuldande blick på terapeuten.

- Vet du, här behöver du aldrig be om ursäkt eller försöka rätta till dig. Hur känns det när jag säger det?

- Oj..hm…jag vet inte, kanske lite lättare, men jag känner mig också dum nu…som liksom sa allt det där och sen rättade till mig…förlåt…

- Ta ett djupt andetag och slut ögonen…och om du känner för det, backa in i fåtöljen och luta dig tillbaka. Kan du göra det?

Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen..en suck kom och sen en till, en riktigt djup.

- Bara sitt där och andas en stund. Du kan slappna av, jag säger till om en stund..och så du vet så har jag också mina ögons slutna och andas.

Dom satt så i flera minuter. Hon undrade flera gånger om hon hade missat något och tittade hastigt upp mot terapeuten för att inse att hennes ögon ännu var slutna.

- Ta ett djupt andetag och öppna sakta ögonen, sa terapeuten med en viskning.

- Hur känns det i dig nu, fortsatte hon.

- Sååå skönt. Tack. Men det tog allt ett tag innan jag kunde slappna av.

- Varför tror du att det gjorde det, frågade terapeuten.

- Ja alltså, jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig…tror det är orsaken iallafall…och sen är jag inte så bra på att göra sånt här…alltså slappna av…och hos en terapeut har jag aldrig varit.

- Det låter rimligt, sa terapeuten och log. Varför har du kommit till mig idag?

- Ooops, rakt på sak..hm, ja..vänta…jo jag är så ensam..eller nej..jag känner mig annorlunda och jäkligt stressad…mina vänner är så starka nu och jag som var stark förut bara svamlar och trasslar ihop allt…det känns typ som ingen egentligen gillar mig…men på jobbet är allt bra…eller iallafall typ..jag tjänar bra och kan mina grejer..men hemma är det inte så bra..med min pojkvän alltså…vi har bråkat jättemycket men på sistone har han typ slutat prata med mig och är väldigt ofta med sina killkompisar istället…och ja han förlorade sitt jobb för ett halvår sen och har inte fått något nytt…jag blir så irriterad på honom att han inte ens försöker söka något nytt…jag får liksom betala för allt nu..och han är bara dum..oj förlåt…

- Varför ber du om ursäkt, frågade terapeuten lugnt.

- Eh eller jag vet inte..jo jag bara babblar..förlåt..hon "tittade under lugg" och hade återigen satt sig längst fram i fåtöljen.

- Förlåt igen, varför?

- Eh, men sluta! Hon lät irriterad, men förlåt..jag brukar aldrig vara otrevlig, kan du förlåta mig?

- Du har inte gjort något fel, svarade terapeuten och sökte hennes blick, kan du se det i mina ögon?

- Det vet jag inte…alltså det här var tusen gånger hemskare än jag trodde innan, tårar stod upp i henne ögon medans hon pillade på sina redan trasiga nagelband.

- Stopp, sa terapeuten mjukt, stopp…vänta och luta dig tillbaka igen. Ta ett djupt andetag och slut ögonen.

Hon gjorde som hon blev tillsagd och snabbt kom en suck.

- Ta ett djupt andetag till och känn hur det känns i kroppen. Om det kommer tankar så accepterar du dem bara och går tillbaka till att fokusera på dina andetag och hur det känns i kroppen.

Under 15 minuter vägleddes hon av terapeuten i en meditation som syftade till att hon skulle få uppleva att det gick att släppa taget, genom fokus och nyfikenhet på vad som hände i hennes olika "kroppar" för att kunna släppa identifikationen med sina tankar.

- Så kan du öppna öppna ögonen och bara hålla fokuset på dina händer i knäet. Bara titta på dem och känn dem.

- Så skönt, sa hon med en suck.

- Kan du berätta vad skillnaden är mot hur du kände dig innan meditationen?

- Absolut, det är enkelt…nu är jag så avslappnad och förut var jag superstressad..hon skrattade till och tillade; och helt ”out there”.

Terapeuten log och titta med en varm blick på henne.

- Det här är du. Det är såhär det skall kännas att vara du, i princip hela tiden. Kan du ta in det?

- Ja och nej, svarade hon snabbt. Jag är lite överväldigad just nu eftersom jag inte minns att jag någonsin har känt mig såhär förut. Hur skall jag behålla det?

- Du kommer att tappa det och hitta tillbaka flera gånger varje dag..om du väljer att ha fokus på att hitta tillbaka. Det är helt naturligt eftersom du är mer van att vara ”out there” än inuti dig själv. Vad händer i dig när jag säger det?

- Jag förstår och blir lugn. Men var det så här enkelt alltså? Är jag hel nu?

- Vad tror du, frågade terapeuten med ett leende?

- Nej det tror jag faktiskt inte, men jag hade önskat att det var så enkelt.

De talade sedan en lång stund om hennes livssituation med pojkvännen och arbetet, om hennes stress och prestation, om hur hon kände sig bland sina vänner och vad hon längtade efter. Terapeuten berättade också om hur viktigt det är att hitta till lugnet och nöjdheten i sig själv först, för att kunna veta vad det är man egentligen söker efter i sitt liv. Kan man inte det finns det risk att man letar efter saker utanför som skall tillfredsställa en och då hamnar man förr eller senare i ett utifrånstyrt tillstånd och med det kommer både fysisk och mental ohälsa till slut på köpet.

- Jag förstår verkligen vad du menar, sa hon med ett leende, för nu känner jag mig inte alls i behov av att göra några förändringar i det yttre, jag vill bara försöka lära känna mig själv i det här.

- Det låter utmärkt och i samklang med den hemuppgift som jag tänkte ge dig.

- Kan jag dela det med min pojkvän?

- Jag rekommenderar att du väntar med att dela det med någon alls, till du känner att du har förmågan att kunna skifta fokuset mellan det inre och det yttre bättre. Hur känns det?

- Det känns ju smart faktiskt, men hur skall jag stå ut med honom om inte han också gör en förändring?

- Börja med dig själv först, kanske sker saker och ting utanför dig, utan din påverkan. Han kan ändra sig, du kan ändra dig…saker kommer iallafall inte att kunna vara detsamma med er två om du fokuserar på att fördjupa din relation med dig själv. Ok?

- Ja så smart ju, sa hon och skrattade till.

- Innan du får uppgiften, kan du bara checka in i dig själv och berätta hur du känner dig nu?

- Absolut…jag känner mig typ..vertikal…haha vad knäppt, som att jag är jättelång och sitter fast både långt in i jorden och högt uppe i atmosfären…som en ”puppet on a string”…fast som att jag lever och är stark..det pirrar överallt, skönt och det är varmt..och jag känner mig glad och nyfiken på vad som skall hända nu…typ så, hon skrattade till ett varm skratt och hennes ögon kisade samtidigt som terapeuten kunde ha svurit på att en stjärna tindrade i vart och ett av dem.

- Fint! Det låter som den bästa platsen. Men nu skall jag sabba lite för dig…så att du är förberedd bara, okey?

- Absolut okey…eller helst inte, men jag fattar så ja..hon skrattade till och lutade sig tillbaka i fåtöljen, säg!

- Du kommer att tappa bort det här ofta och ibland i flera dagar, men det gör inget för om du tränar på att komma tillbaka så kommer du successivt att börja leva från den här platsen längre och längre stunder. Så misströsta inte utan ”hoppa upp på hästen igen” om du tappar bort dig.

- Fattar! Hon gav tummen upp.

- Så dina uppgifter till vi ses igen och under den kommande månaden är att:

1. - Varje dag göra den meditation vi gjorde tidigare. Jag skickar länken till den i ett mejl.
2. - Men först skall du skriva dagbok, bara skriv av dig allt som pågår i ditt huvud, tankar, saker du tänker att du inte får glömma och sånt som pågår i ditt huvud under de fem minuter som du sätter klockan på innan du börjar skriva.
3. - Samt skriv ned 10 bra saker som hänt under dagen innan du släcker lampan.

- Kan du tänka dig att göra det?

- Absolut! Jag skall verkligen göra mitt bästa. Jag har inte mått så här bra som jag gör nu, någonsin..så om det leder till att jag kan få göra det oftare så är jag beredd till 100 procent.

- Bra och du hör av dig om du ”trillar av hästen” och behöver motivation att ta dig upp igen. Okey? Och prata inte med någon annan än mig, just nu, om vad du går igenom. Funkar det?

- Ja verkligen! Menar du att jag kan höra av mig om jag behöver hjälp? Det trodde jag inte man kunde..

- Jo det kan du för det är även det som kommer att hjälpa dig i mål snabbare.

- Tack! Jag menar verkligen det, Tack, det här var verkligen långt över mina förväntningar.

- Det gläder mig, sa terapeuten och log, det gläder mig att du känner så.

---- 🙏🏻 -----

PST!!! Vill du också prova meditationen klienten fick i uppgift klicka här för att ta dig direkt till den!